Den 16 november 1351 grundade den franske kungen Jean le Bon Stjärnorden.
Ett brödraskap av riddare, avsett som en motsvarighet till den engelska Strumpebandsorden.
Deras symbol var en silverstjärna (étoile) med åtta strålar — silver som tecken på renhet, medan betydelsen av strålarna inte är entydigt bevarad.

Orden var tillägnad Jungfru Maria och knuten till det kungliga hovet.
Kungen ville samla en elitgrupp av riddare omkring sig.
Orden förblev relativt liten, med omkring hundra riddare.
Deras valspråk var: Monstrant regibus astra viam —
Stjärnorna visar kungarna vägen.

Det lät storslaget.
Ärofyllt.
Nästan upphöjt.

Men det som saknades var det som en orden verkligen vilar på.
Stjärnordens riddare avlade en ed att aldrig fly i strid.
En ed utan nyanser — utan en djupare buren regel.
När de 1356 stod inför fienden vid slaget vid Poitiers, höll de sitt ord.
De stod kvar.
Och de föll.

Orden drabbades hårt där och förlorade en stor del av sin kraft. Efter slaget kollapsade den i praktiken och återuppbyggdes aldrig. Inte på grund av brist på mod… utan på grund av avsaknaden av en fast grund. För där det saknas en genomtänkt regel, kan även trohet till en ed leda till undergång.

Tempelriddarna valde en annan väg.
De byggde sitt liv på regel, disciplin och lydnad.
Inte en enda ed… utan sjuttiotvå regler formade deras liv.
Ordens grundval.

Regler är inte en begränsning — de är ett skydd.