3 november är Sankt Hubertus minnesdag.
År 655 föddes Hubertus i en adlig familj i Toulouse i södra Frankrike. I sin ungdom kom han till det austrasiska hovet i Metz, där han fick en hög befattning av rikshovmästaren Pippin av Herstal. Efter motgångar drog han sig tillbaka till Ardennerna, där han gärna ägnade sig åt jakt.
På långfredagen år 683 gav sig Hubertus ut på jakt med sina hundar, trots att det stred mot dåtidens sedvänjor att jaga på denna heliga dag. Hundarna förföljde en stor vit hjort. Just när Hubertus gjorde sig redo att skjuta vände sig hjorten mot honom, och ett strålande kors visade sig mellan dess mäktiga horn. En röst hördes som sade åt honom att söka upp Lambertus av Maastricht.
Hubertus stannade upp – både bokstavligen och i sitt innersta.
Rösten uppmanade honom att förändra sitt liv och följa Kristus. Han lämnade sitt liv i lyx bakom sig, skänkte bort alla sina ägodelar och vigde sitt liv åt Gud.
Lambertus var biskop av Maastricht och blev Hubertus läromästare. När Hubertus under denna tid begav sig på pilgrimsfärd till Rom blev biskop Lambertus mördad.
Efter sin återkomst efterträdde Hubertus sin läromästare Lambertus och blev därmed biskop av Maastricht och Liège.
Under sin tid som biskop botade han en man från rabies, en sjukdom som på den tiden var dödlig.
Under de följande århundradena blev han skyddshelgon för jägare, djur och naturen. På hans minnesdag, den 3 november, välsignas också det så kallade Hubertusbrödet, eller Hubkesbrood, som innehåller anis.
I området kring Liège har hundratals kyrkor, kapell, kloster, skolor, föreningar och andra institutioner fått hans namn. Även många ortnamn och gatunamn påminner om Sankt Hubertus.
Ett annat arv är att hans namn lever vidare genom hundrasen blodhund, även känd som Chien de Saint-Hubert, som förknippas med hans jakthundar.
Och som det anstår ett helgon med självaktning har han naturligtvis också sitt eget öl!
Hans symbol blev hjorten med korset mellan hornen: en bild av Kristus som söker upp oss, även när vi jagar åt fel håll.
