Tempelordens klädnad bestod av en enkel tunika och, för de professade riddarna, den ikoniska vita manteln med det röda korset. Det vita står för:
Bernhard av Clairvaux, som hade ett stort inflytande på Tempelorden, såg den vita manteln som ett synligt tecken på att en riddare inte bara skulle vilja leva rent till det yttre, utan framför allt vara ren i sitt inre. Inte därför att han var fullkomlig, utan därför att han hade vigt sitt liv åt Gud.
Det vita säger inte: ”Denne riddare är utan synd.” Utan: ”Denne riddare strävar efter att leva i renhet och trohet.”
Och sedan kommer det röda korset. Det bildar egentligen en helhet tillsammans med det vita.
Symboliskt skulle man därför kunna säga:
Den vita manteln visar vem riddaren vill vara.
Det röda korset visar Vem han tillhör.
Vår klädnad var ingen utsmyckning eller uniform. Den är ett synligt tecken på riddarnas kallelse och löften.
(Professerad kommer från latinets professio och betyder att offentligt avlägga en trosbekännelse eller ett löfte: ett löfte om fattigdom, kyskhet och lydnad.)
Det röda korsets placering är inte slumpmässig. Dess plats har betydelse på flera olika nivåer.
På tunikan bär vi ett stort rött kors på bröstet. Mitt i blickfånget – det går inte att undgå. Korset är inte bara ett emblem. Det står för:
• Kristus
• kallelsen
• löftet
• offret
• Herren som går framför dig.
Därför bär en riddare korset på bröstet. Därför att vi säger: ”Mitt hjärta tillhör Kristus.” Korset ligger alltså bokstavligen ovanför hjärtat. Det är mycket mer än en utsmyckning.
För en tempelriddare får detta ytterligare en innebörd. En tempelriddare är inte en vanlig soldat. Han är både riddare och munk. Hans mantel är ett religiöst klädesplagg. Korset på bröstet säger egentligen på nytt varje dag: ”Mitt hjärta är givet åt Kristus.”
Inte: ”Jag tillhör en klubb.”
Utan: ”Jag tillhör Honom.”
Detta ansluter till Bernhards syn: hjärtat, lydnaden och att alltid ha Kristus för ögonen.
Framsidan står också för det som du frambär åt Gud.
Alltså: ditt ansikte • dina händer • ditt bröst • ditt hjärta.
Det är med dessa du: ber • tar emot • tjänar • älskar.
Där hör korset hemma, eftersom hjärtat är hängivenhetens plats. En tempelriddare säger inte: ”Se hur stort mitt kors är.” Utan: Mitt hjärta tillhör Herren, det tillhör Honom och står i Hans tjänst.
En riddare bär sitt kors framför sig, därför att:
• där slår hans hjärta;
• där lever hans ed;
• där följer han Kristus.
En tempelriddare bar inte korset för att bli sedd. Han bar det för att varje dag på nytt påminnas om Vem hans hjärta tillhörde.
Med svärdet försvarade han andra. Med korset påminde han sig själv. En riddare bar sitt svärd vid sin sida, men sitt kors ovanför sitt hjärta.
ABSOLUT INTE på baksidan, INTE på ryggen: när du vänder någon ryggen vill du inte att just där ska finnas Kristi tecken. Ett kors på ryggen kan se spektakulärt ut, men det är inte alls medeltida och, ännu värre, respektlöst.
Ingen medeltida lag, utan en andlig hållning.
Jag tillhör Kristus, jag tjänar Kristus.
1. Hjärtat finns på vänster sida. Även under medeltiden förknippades kroppens vänstra sida starkt med hjärtat. Inte lika direkt som på bröstet, men fortfarande på hängivenhetens sida. Det säger egentligen: ”Också min kraft står i Kristi tjänst.”
2. Det är armen som du tjänar med. En riddare tjänar inte bara med sitt hjärta, han tjänar också med sina armar. Med sina händer skyddar han. Med sina armar lyfter han. På sina axlar bär han bördor.
Därför är axeln en vacker symbol. Det är platsen där du bär ansvar.
Som Kristus säger: ”Ta ditt kors på dig …” Det är ingen tom fras, utan en direkt uppmaning.
3. Manteln är en religiös dräkt. Hos tempelriddarna är manteln ingen uniform. Den är ett religiöst klädesplagg. Därför placeras korset inte godtyckligt var som helst. Placeringen har en betydelse. På vänster sida blir korset synligt så snart riddaren vänder sig mot någon. Han behöver inte dra sitt svärd för att visa Vem han tjänar. Hans mantel berättar det redan.
4. Eden. När en riddare avlägger sin ed lägger han sin högra hand på Bibeln och/eller på korset. Hans vänstra axel förblir även då synlig. Manteln säger alltså oavbrutet: ”Denne man har givit sitt ord.” Inte bara med sin mun, utan med hela sitt liv.
Korset bars inte för att visa hur stark riddaren var. Det bars på den plats där riddaren måste minnas för Vem han skulle vara stark.
Bernhard av Clairvaux skriver ständigt om det inre, inte om yttre uppvisning. Därför var ett kors på vänster överarm aldrig avsett som dekoration.
Utan som en ständig påminnelse. Inte för andra. För dig själv. Bernhard skulle sannolikt ha uttryckt det så här: ”Med svärdet försvarade han andra. Med korset påminde han sig själv.”
Hjärtat tror – armen handlar – korset förenar dem båda.
När man betraktar moderna tempelriddarkläder ser man ofta röda kors på ryggen. Just där kan man tydligt se skillnaden mellan ”jag vill bli sedd” – att skrika efter uppmärksamhet – och vördnad för Kristus, att bekänna sin tro. För tempelriddare BÄR INGET KORS PÅ RYGGEN! ALDRIG!
Varför inget kors på ryggen? Ryggen har symboliskt en annan betydelse. Att vända ryggen till betyder att vända sig bort, överge eller inte längre följa. Det är att ”vända någon ryggen”. Det betyder: ”Jag vänder mig bort från dig.” Det gör man inte med ett heligt tecken som korset. Vi vänder oss tvärtom inte bort från vår Herre.
Såvitt vi känner till från de medeltida källorna finns det ingen allmän regel inom Tempelorden som säger: ”Korset får aldrig bäras på ryggen, eftersom man inte får vända Gud ryggen.”
Detta återfinns inte i Ordens ursprungliga regler. Men symboliken i att man inte får vända Gud ryggen har använts och används fortfarande.
Ett kors på bröstet … det är ingen klädföreskrift.
Det är en trosbekännelse.
Ett kors på vänster arm … det är ingen utsmyckning.
Det är en påminnelse.
Och ett kors på ryggen … därför känns det så fel.
Inte därför att det någonstans finns en liten regel från år 1147. Utan därför att hela Ordens symbolik säger:
”Mitt hjärta, min kraft och min blick är riktade mot Kristus.”
Det är så mycket starkare än en lag.
Det är en livshållning.
Korset på vänster sida påminner riddaren om att också hans kraft, hans arbete och hans axel inte tillhör honom själv, utan står i Kristi tjänst. Hjärtat tror. Armen handlar. Tillsammans formar de riddarens ed.
Inte åt oss, o Herre, inte åt oss, utan åt Ditt namn ge äran.
