Guillaume de Beaujeu, 21:e stormästare för Tempelorden 1273–1291
Guillaume de Beaujeu, på nederländska Willem van Beaujeu, föddes omkring 1230–1233 i en mäktig fransk högadlig familj från Beaujolais. Hans far var Guichard de Beaujeu-Montpensier, herre av Montpensier, och hans mor Catherine d’Auvergne. Willem hade flera bröder, däribland Héric, Humbert och Louis.
Redan före 1250 inträdde Willem i Tempelorden och anslöt sig till det sjunde korståget. Därmed valde han ett liv som religiös riddare, bunden av ordens regler och av försvaret av det Heliga landet. Omkring 1260–1261 befann han sig i det Heliga landet. Under en expedition i trakten kring Tiberias, vid Galileiska sjön, råkade han i ett bakhåll och blev tillfångatagen. Inte långt därefter blev han frigiven.
👈🏻 det sjunde korståget
Han var också inblandad i Sankt Sabas-kriget, en konflikt som splittrade korsfararstaternas adel och riddarordnarna djupt. Detta gav Baibars, den mamlukiske sultanen av Egypten, möjlighet att erövra många kristna fästen – däribland borgen Beaufort – och furstendömet Antiokia drabbades hårt.
År 1271 blev Willem befälhavare för tempelriddarna i provinsen Tripoli. Två år senare, den 13 maj 1273, valdes han till stormästare för Tempelorden. Han efterträdde därmed Thomas Bérard.
Hans tid som stormästare inföll under en period då de kristna områdena i öst utsattes för allt större press. Den mamlukiske sultanen Qalawun erövrade Latakia och år 1289 föll även grevskapet Tripoli. Willem hade varnat för detta, men hans varningar hade inte tagits tillräckligt på allvar. År 1290 riktade Qalawun sin uppmärksamhet mot Akko, som då var det viktigaste återstående centrumet i kungariket Jerusalem. Qalawun dog i november samma år, innan han hann inleda anfallet, men hans son al-Ashraf Khalil fortsatte fälttåget. Willem de Beaujeu fick därmed ansvaret för försvaret av ett av de sista stora kristna fästena i det Heliga landet.
Under belägringen av Akko år 1291 stod Willem tillsammans med sina tempelriddare på murarna till kungariket Jerusalems sista fäste. Vid ett tillfälle under belägringen tappade han sitt svärd och ett spjut träffade honom under armhålan.
Vid skadan: vid den första hjälpen avlägsnades plåtrustningen (coat of plates – lamieres – se bild). Ett kastspjut träffade Tempelordens stormästare just i det ögonblick då han lyfte sin vänstra hand. Han bar ingen sköld, endast sin lans i höger hand. Spjutet trängde in under armhålan; skaftet gick en handbredd in i kroppen, precis genom öppningen där rustningsplåtarna inte överlappade varandra. Vid det tillfället bar han inte sin vanliga rustning, utan en lättare utrustning som man snabbt tog på sig vid alarm.
När han kände att han var dödligt sårad vände han om och red därifrån. Några av försvararna trodde att han drog sig tillbaka för att sätta sig själv i säkerhet. Banérföraren såg honom lämna platsen och följde efter, och snart följde även resten av hans följe. När han hade kommit en bit såg tjugo korsfarare från Vallo di Spoleto honom ge sig av. De ropade till honom: ”För Guds skull, herre, gå inte! Om ni lämnar oss faller staden genast!” Han ropade då med hög röst, så att alla kunde höra: ”Mina herrar, jag kan inte fortsätta; jag är dödligt sårad! Se på detta sår!”
Då såg vi kastspjutet sitta i hans kropp. Medan han talade lät han sin lans falla till marken och hans huvud sjönk åt sidan. Han höll på att falla från hästen, men hans män hoppade genast ur sadlarna, tog emot honom och lyfte ner honom. De lade honom på en sköld som hade lämnats kvar där – en stor, bred sköld.
De bar honom i riktning mot Sankt Antonius-porten, men den visade sig vara stängd. Däremot fann de en liten dörr med en bro som ledde från vallgraven till fru Maria av Antiokias residens – en byggnad som tidigare hade tillhört herr James de La Mandelée. Där tog hans män av honom rustningen genom att skära loss pansaret vid axlarna; de kunde inte göra på något annat sätt på grund av… skadan han hade fått.
Därefter lade de honom, fortfarande klädd i sin vadderade vapentröja, under en filt och förde honom till kusten – till stranden mellan slakthuset och herren av Tyrus hus. Där hörde de, i höjd med Legatens torn, rop om att saracenerna hade anlänt. Några ur hans följe kastade sig i havet i ett försök att nå två båtar som låg där – det fanns bara två, eftersom havet var så oroligt och vågorna så höga att båtarna inte kunde stå emot dem – och många av dem omkom.
Andra ur hans följe bar honom, med hjälp av ytterligare män, till tempelriddarnas fästning. De tog in honom – inte genom porten, som man inte ville öppna, utan via en gård där gödsel låg upplagd. Han förblev tyst resten av dagen; sedan han lyfts av hästen hade han inte yttrat ett ord, bortsett från en enda anmärkning till människorna i templet. När han hörde oväsendet från män som flydde undan döden ville han veta vad som pågick. Man berättade för honom att strider pågick, varpå han befallde att man skulle lämna honom i fred.
Därefter talade han inte mer, utan överlämnade sin själ åt Gud. Han begravdes framför sitt tabernakel – altaret där mässan firades. Det var en stor förlust av en stormästare. Staden föll i mamlukernas händer, vilket innebar slutet på korsfararnas ockupation i det Heliga landet.
(Källa: ”Tempelriddaren från Tyrus”, ett ögonvittne till Akkos fall och en person ur Guillaume de Beaujeus närmaste krets)
👈🏻 texten högst upp lyder: ”Acon ou Aca, qui est Aussi Ptolemais.” vilket ungefär betyder: ”Akko eller Aca, som också är Ptolemaïs.”
Nedanför står: ”Cette ville cy est située en Phenice, & a esté autresfois nommée Acc, colonie de Claude Cesar, laquelle a prins son nom de Ptolemaide…”
Som information: från omkring 261 f.Kr. till 600-talet kallades staden Ptolemaïs. Före och efter denna period hette staden Acco eller Acre, ända fram till i dag.