Med orden som Jesus hade talat till dem före Himmelsfärden ekande i deras tankar återvänder de till Jerusalem: ”Lämna inte Jerusalem, utan vänta på Faderns löfte. Ni skall få kraft när den Helige Ande kommer över er.”
Vilka var alla dessa lärjungar? Det var inte bara de elva återstående apostlarna. Bland dem fanns också några kvinnor, Maria – Jesu moder – andra släktingar till Jesus och fler efterföljare. Gruppen bestod troligen av omkring 120 personer.
Men lärjungarna hade ingen aning om vad Jesu ord egentligen betydde. De höll sig tillsammans – de bad och förberedde sig för det som skulle komma. Men vad skulle egentligen komma?
De hade inget datum, ingen tid, ingen förklaring, ingen plan eller beskrivning av hur denna ”kraft” skulle se ut.
Lärjungarna befann sig egentligen:
mellan avsked och början,
mellan jord och himmel,
mellan rädsla och mod,
mellan att förstå och att inte förstå.
Att vänta var alltså inte ett passivt ”sitta och göra ingenting”. Det var att leva i tillit utan kontroll.
Samtidigt pågick något annat. Apostlarna var inte längre tolv…
En överstepräst som ceremoniellt mottar sin bröstsköld med de tolv ädelstenarna som tecken på helig tjänst.
Bröstskölden (choshen) bar namnen på Israels tolv stammar nära hjärtat – som ett tecken på ansvar, tjänande och förbundet mellan Gud och Hans folk.
Petrus välkomnar Mattias i deras gemenskap. Apostlarna är åter tolv och därmed fullständiga igen.
12
Efter Himmelsfärden fanns det egentligen ett ”tomrum” bland apostlarna. Judas greps av djup ånger efter att ha förrått Jesus med sin kyss för trettio silvermynt och tog sitt eget liv.
Det innebar att endast elva apostlar återstod. Med den uppgift som låg framför dem var det viktigt att åter vara tolv – fullständiga.
12
eftersom talet hänvisar till Israels tolv stammar, ett tecken på fullständighet och Guds nya folk.
När de återvänt till Jerusalem säger Petrus:
”Detta måste återställas.”
Talet tolv måste bli fullständigt igen.
Men vem kunde bli apostel? Inte vem som helst. Han måste ha varit med Jesus från början, ha bevittnat Hans gärningar och även vara vittne till uppståndelsen.
Utifrån detta träder två män fram: Josef Barsabbas (Justus) och Mattias.
Då sker något mycket gammalt och bibliskt: de kastar lott. Inte genom omröstning, kampanj eller maktspel, utan: ”Gud måste visa vem som är utvald.”
Båda hade länge tillhört Jesu lärjungar och varit vittnen till Hans liv och uppståndelse.
Gruppen ber därefter: ”Herre, Du känner alla människors hjärtan. Visa oss vem Du har utvalt.”
Sedan kastar man lott. Inte för att låta slumpen avgöra, utan i förtröstan på att Gud leder utfallet.
Lotten faller på Mattias. Så återställs de tolvs krets.
Detta är också en tid av enighet och uthållighet i bön. De väntar tillsammans i andlig förberedelse. Men framför allt väntar de – i stillhet. De väntar i Jerusalem på det som skall komma.
Och plötsligt, ur tomma intet, förändras hela stämningen.
Plötsligt hörs ett ljud som av en mäktig stormvind. Inte bara en mild bris, utan ett genomträngande dån som verkar fylla hela rummet. Det visar sig tungor liknande eld – språk, rörelse, kraft. Ingen ängel som tillkännager något. Ingen profet som kommer med ett budskap. Bara ett ljud, ett brus. Sedan framträder ”något som liknade eldstungor”… Inte eld som förstör.
Utan eld som ger liv. Och då förändras allt. ”Elden” fördelar sig över de närvarande och sänker sig över var och en av dem.
Nu sker det verkliga undret: lärjungarna får mod, kraft och eld i sina hjärtan. Samma människor som tidigare varit rädda och gömt sig går nu ut offentligt. De börjar tala – inte bara ropa något i eufori – utan människorna utanför hör sina egna språk. Jerusalem är vid denna tid fullt av pilgrimer från många olika områden och plötsligt hör de… sitt eget språk. Parter, meder, egyptier, romare och många fler säger: ”Hur kan vi höra dem tala på vårt eget språk?”
👉🏻 Det anmärkningsvärda här är också detta: Lärjungarna som tidigare varit rädda, gömda och osäkra går nu ut öppet, utan rädsla och fyllda av självförtroende. Petrus genomgår den största förändringen. Människor hör dånet, samlas och hör lärjungarna tala. De blir förundrade. Det är så kraftfullt att vissa tror att de är berusade. Då träder Petrus fram ur mängden – han som Jesus kallade ”klippan” – och börjar tala till folket. Om Kristus, Hans död och uppståndelse, om omvändelse, hopp och framför allt: Guds löfte.
Pingsten handlar inte bara om eld, utan också om gemenskap.
Här ser vi också kyrkans födelse. Pingsten betraktas därför ofta som kyrkans födelse. Inte födelsen av en byggnad. Inte födelsen av makt. Utan födelsen av en levande gemenskap. En gemenskap som: träder ut i världen, förkunnar evangeliet, för människor samman, och lever genom den Helige Ande. Ofta symboliserad av en vit duva.
Vit duva:
Den vita duvan uppstod inte bara ur människans kärlek till djur; symbolen har ett djupt bibliskt ursprung. Allt börjar vid Jesu dop i Jordan: den Helige Ande sänkte sig ned som en duva.
Det behöver inte nödvändigtvis ha varit en exakt biologisk duva, utan snarare en duvlik gestalt eller en rörelse likt en duvas nedstigande.
I den gamla världen bar duvan många betydelser: fred, mildhet, renhet, himmelsk budbärare,
förbindelsen mellan himmel och jord. Det passade perfekt till Guds Ande, som stiger ned – inte våldsamt, utan levande och livgivande. Vi ser också detta hos Noa, som sänder ut en duva från arken. Den återvänder med en olivkvist – ett tecken på fred, slutet på domen, en ny början och försoning mellan Gud och människa.
I vår tid
Pingsten är en kristen högtid som ingår i påskfirandet. Den firar den Helige Andes utgjutelse över apostlarna. Den betraktas som kristendomens början – kyrkans födelse.
Pingsten firas på den sjunde söndagen, eller den femtionde dagen efter påsk, tio dagar efter Kristi Himmelsfärd. Pingsten fullbordar påsktiden. Efter Pingsten följer: Den Heliga Treenighetens högtid, Kristi Kropps och Blods högtid, Jesu Heliga Hjärtas högtid.
I kyrkan
Där Jesus vid Him-melsfärden bokstavligen försvann genom kyrkans tak, lät man under Pingsten röda rosenblad falla från samma öppning över folket. Som en symbol för den Helige Andes eldslågor. Så som du kan se på bilden bredvid här – ett fotografi från förra seklet från Vår Fru kyrka i Breda.
Man släppte också vita duvor under Pingsten. Eller sänkte ned brinnande eller stjärnformade konstruktioner, ackompanjerade av höga sånger och klockringning. I vissa katedraler kallades detta: ”Den Helige Andes regn”.
Medeltidens människor upplevde inte tron enbart med sitt intellekt, utan med alla sina sinnen.
De levde tron. Medeltida och äldre kyrkliga traditioner var ibland långt mer levande än moderna människor föreställer sig. Inte torra eller distanserade – utan fyllda av bilder, dofter, ljus, rörelse och symbolik.
Än idag finns de beridna pingstprocessionerna (Pfingstritte), särskilt i Tyskland och Slovenien.
Ryttare rider bedjande genom fält och byar 👇🏻
I Borne väljs fortfarande under Pingsten en flicka till: ”Pingstbrud” eller ”Pingstdrottning”. Hon bär:
blomsterkransar, grönt, band, och vita brudkläder. Som symbol för: nytt liv, vår, glädje, fruktbarhet,
”livets och andens ankomst”.
Ytterligare en rolig detalj för våra flamländska läsare:
ni känner till Sinksenfoor i Antwerpen.
Fakta: ”Sinksen” är det flamländska ordet för Pingst. Det är en förvrängning av det gammalfranska ordet sinquiesme, som också betyder ”den femtionde”. På våren hålls Antwerpens största marknad och folkfest: Sinksenfoor. Traditionellt börjar Sinksenfoor på Pingstlördag. Namnet Sinksenfoor kommer därför från orden: Pingst (= sinksen) och foor (= marknad/fest).
