Kristi himmelsfärdsdag, eller ”Herrens himmelsfärd”, på latin: Ascensio Domini, är en del av hela påskfirandet.
Efter påsken befinner sig alla i ett slags chock. Vad är det egentligen som har hänt? Vad betyder detta? Sorgen över döden på korset finns fortfarande kvar, liksom förvirringen – allt detta är nytt och okänt, och just därför finns också rädsla.
Tiden fram till Kristi himmelsfärd är en uppbyggnad mot detta: ”Nu måste ni (alltså vi) gå vidare.” Därför visar sig Jesus flera gånger efter mötet med Emmausvandrarna.
Det finns mötet med lärjungarna i ett stängt rum. Lärjungarna är fortfarande rädda och förvirrade. Då står Jesus plötsligt mitt ibland dem och säger:
”Frid vare med er.”
Det är inte bara en vanlig hälsning eller ett enkelt ”god dag allihop”. Den bibliska betydelsen av fred är mycket djupare: helhet, återupprättelse, försoning, trygghet – men också:
ATT VARA FÖRENADE MED GUD OCH VARANDRA.
Det första Jesus gör efter svek, rädsla, flykt och korsfästelse är alltså inte att säga:
”Var var ni?” eller ”Ni övergav mig.”
Han kommer med fred. Just detta lever vidare i eukaristin.
Därför säger prästen: ”Herrens frid vare alltid med er.” Och därefter: ”Ge varandra ett tecken på fred.”
Detta hänvisar direkt till detta ögonblick. Fridshälsningen i mässan är alltså inte bara ett vänligt socialt avbrott. Den pekar mot:
• den uppståndne Kristus,
• försoning,
• gemenskap,
• och att människor åter förs samman med Gud.
Fridshälsningen i mässan är därför mycket mer än en vänlig gest. Den påminner om att rädsla, splittring och sorg inte får sista ordet. Först kommer friden. Först kommer försoningen. Först därefter följer den gemensamma måltiden i eukaristin. Efter att Jesus sagt: ”Frid vare med er”
visar Han sina sår. Eftersom Tomas inte var närvarande och inte trodde (därifrån kommer uttrycket ”tvivlande Tomas” 💡), visar sig Jesus ännu en gång – särskilt för honom.
👉🏻 Här förvandlas rädsla långsamt till tro.
Ett annat möte sker vid Tiberiassjön.
Några av lärjungarna går tillbaka till fisket. Men deras nät är tomma – de får ingenting. Då står en man vid stranden i gryningen, men de känner inte igen Honom. Plötsligt blir näten fyllda med fisk. Därefter äter de tillsammans bröd och fisk vid en eld. Sedan kommer det berömda ögonblicket då Jesus tre gånger frågar Petrus: ”Petrus, älskar du mig?” Detta är viktigt eftersom Petrus tidigare hade förnekat Jesus tre gånger vid elden under natten till långfredagen. 👉🏻 Här blir Petrus inte förödmjukad … utan återupprättad.
Efter varje svar säger Jesus: ”Föd mina får.” Kärleken till Kristus förblir alltså inte bara en känsla eller ett löfte. Den knyts till omsorg om andra, trofasthet och ansvar.
Därefter talar Jesus om den väg Petrus ännu ska gå. Ingen enkel väg, utan ett liv där han till slut kommer att förbli trogen ända till slutet. Och sedan säger Han återigen: ”Följ mig.” Samma ord som allt en gång började med.
När Petrus därefter ser på en annan lärjunge och frågar: ”Och vad kommer att hända med honom?”
svarar Jesus egentligen: ”Det är inte din väg att bära. Du – följ mig.”
Inte jämföra sig med andra.
Inte leva utifrån rädsla eller kontroll.
Utan steg för steg förbli trogen den väg som ligger framför dig.
Sedan börjar Jesus förbereda dem för deras uppdrag. De måste snart gå vidare utan att Han längre finns på jorden. Han förklarar skrifterna för dem, öppnar deras förstånd och ger dem uppdraget att undervisa, döpa och sprida evangeliet. 👉🏻 inte stanna gömda, utan gå ut i världen.
Senare samlar Jesus sina lärjungar igen. Tillsammans lämnar de Jerusalem och går upp på ett berg öster om staden – Olivberget. Detta är Kristi himmelsfärds dag – den fyrtionde dagen.
Där talar Jesus till dem en sista gång. Han berättar att Hans uppdrag här på jorden nu är fullbordat. Nu måste de förkunna evangeliet ända till världens yttersta gräns. (Apg 1:4–8)
Han berättar också att den Helige Ande kommer att hjälpa apostlarna att bygga upp kyrkan och att förkunna evangeliet ända till jordens ändar.
Efter dessa ord såg de hur Jesus lyftes upp. Ett moln tog emot Honom och Han försvann ur deras åsyn. (Apg 1:9)
… förbluffade och förvirrade står lärjungarna kvar och ser upp mot himlen … Då säger änglarna:
”Varför står ni och ser mot himlen? Så som ni har sett Honom fara upp till himlen, så skall Han komma tillbaka.” Det betyder nästan ordagrant: Gå vidare. Det börjar först nu.
Jesus tas upp på ett moln och återvänder till Fadern för att ta plats vid Hans högra sida. Från och med nu kan vi verkligen kalla Honom kung.
Hans uppdrag på jorden är nu fullbordat. Han återupprättade förbindelsen mellan himmel och jord – och detta är nu fullbordat. Vi är åter förenade med himlen.
För lärjungarna känns detta inte bara som glädje, utan också som ett avsked. Ändå förblir Kristus inte frånvarande.
Prästen firar detta genom att säga:
”Allsmäktige Gud, låt oss jubla och glädjas i tacksamhet, eftersom Kristi, din Sons, himmelsfärd också är vår upphöjelse. Hans härlighet hos dig är vårt hopp, ty vi utgör ett enda kropp med Honom som är vårt huvud: Jesus Kristus vår Herre.”
Den första kända firandet av Kristi himmelsfärdsdag härstammar från 300-talet. Beskriven av kyrkohistorikern Eusebios. Senare blev det en regelbunden helgdag. Kristi himmelsfärdsdag infaller alltid på en torsdag, trettionio dagar efter påsk (den fyrtionde påskdagen) och tio dagar före pingst.
Just under medeltiden upplevdes detta mycket synligt och sinnligt. I det monastiska livet – inom kommenderier, kloster och kapell – firades Kristi himmelsfärdsdag med särskilda mässor, tideböner, högtider och fastetider.
Här träder också vår spiritualitet fram:
Kristus som upphöjd kung – inte världslig, utan med blicken riktad uppåt. Att vara på väg, att leva mellan himmel och jord.
Ofta skedde något särskilt i kyrkorna under liturgin:
• bilder av Kristus hissades upp mot valvet eller tornet,
• ibland genom en öppning i taket,
• ackompanjerat av rökelse, klockor och sång,
• medan blomblad eller vita tygstycken föll ner som symbol för välsignelse eller änglarnas närvaro.
Kristi himmelsfärd blev alltså inte bara ”berättad” – man försökte nästan göra den påtaglig.
Även processioner var vanliga:
• ute genom fälten,
• längs åkrarna,
• med böner om skydd och fruktbarhet.
Påskljuset fortsätter att brinna vid varje firande fram till pingsten. Detta förstärker enheten med påsken – uppståndelsens och ljusets högtid. Kristi himmelsfärd är inte en högtid om Jesu frånvaro, utan en högtid om Hans bestående närvaro bland oss som den förhärligade Herren.
Vi minns också att påven Leo XIII:s encyklika om social rättvisa, Rerum Novarum, offentliggjordes år 1891. På denna dag vandrade man även i klosterprocessioner.
Daggvandring under förra århundradet – källa: foto från Hembygdskretsen i Ootmarsum 👆🏻
En gammal, fortfarande levande tradition är att gå ”dauwtrappen” på Kristi himmelsfärdsdag. Förr steg människor troligen upp redan vid tre på natten för att sjungande och barfota dansa på gräset. Därifrån tros ordet komma.
Daggens fukt på gräset ansågs ha en renande kraft. Detta gjordes för att fira majhögtiden eller naturens återuppvaknande.